Då har jag läst "Du kan hela ditt liv" och är spänd på att höra vad ni andra tycker/känner...
Jag tyckte att det va en bra och tänkvärd bok, även om man träffat på mycket av tankarna i andra böcker (typ The Secret eller Resan).
Det är en bok jag får gå och klura på ett tag, känner jag, och säkert läsa om.
Det är ju också en bok som skapar skuld och skam när det kommer till att "drabbas" (?) av sjukdomar...för tydligen är det inga baciller som angriper oss, utan som vi själv drar till oss...
Visst kan jag hålla med om att tankens kraft är enorm, men...
När författaren ser ett barn med glasögon tänker hon att barnet "inte ser något som pågår i familjen"...jag som fick glasögon när jag va 6 år undrar såklart: vad skulle jag se? Jag har fått en kärleksfull uppväxt!
Hur reagerade ni andra?!?
Jag fick ju i alla fall tips på hur jag kan bota min migrän... ;-)
Nu ska jag rensa i röran!
Höst-hälsning från Söder-Malin
Jag läste inte "Du kan hela ditt liv", fick prioritera en bok. Men även jag ställer mig lite skeptisk till hela konceptet att allting beror på personen själv. Jag är definitivt övertygad om den positiva tankens kraft, och även att man kan förgifta sig själv med negativa tankar. Men det finns en gräns. Glasögon hör bland annat till den gränsen. Jag har faktiskt svårt att ta någon på allvar om de menar att ett barns psykologiska skygglappar orsakar fysiologiska synfel.
SvaraRadera"Jaså, du har obotlig cancer och kommer dö om tre månader? Jaja, skyll dig själv!" Det klingar inte riktigt rätt i mina öron...